"En bok om Danmark" står det på omslaget till Lena Sundströms Världens lyckligaste folk. Den som köper boken med förhoppningen att lära sig något om Danmark kommer att bli besviken. "Tre månader i en lägenhet på Nørrebro" hade varit en mer passande titel. Författaren avslutar sin bok med att påpeka att "mellan 83 och 89 procent av befolkningen i Danmark röstar INTE på Dansk Folkeparti." Under drygt 300 sidor är det annars den bild hon förmedlar.
Sundström reser till Danmark för att få bekräftat det lilla hon vet innan hon lämnar Stockholm. Hon inbillar sig att Danmark, på grund av Muhammedteckningarna och Pia Kjærsgaard, är ett extremt främlingsfientligt land.
På Nørrebro hyr hon en lägenhet. Där sitter hon och tjurar över att danskarna är svåra att komma i kontakt med. Varken Carsten Jensen eller Pia Kjærsgaard vill bli intervjuade. När man läser de misslyckade intervjuerna med Lars Dencik och Tøger Seidenfaden är det uppenbart något de förstnämnda bör vara tacksamma för att ha sluppit.
Länge undrar jag varför Sundström lämnat Stockholm. Hennes förberedelser är obefintliga och hennes okunnighet monumental.
Hon verkar inte särskilt intresserad av att möta danskar och det dröjer innan hon tar sig samman för att göra det, men en dag på sidan 107 beslutar hon sig för att lära känna danskarna: "Idag har jag bestämt mig för att försöka komma i kontakt med den danska ursprungsbefolkningen. Ni vet, bygga mig ett vindskjul, avvakta och se vad som händer. Jag går och köper en påse brända mandlar och en påse torkade jordbær och sätter mig på en bänk mitt emot Illums".
Det är svårt att välja en plats som är mer olämplig för att lära känna danskar än den plats där flest svenskar och turister passerar. Den förste man Sundström möter säger: "Man talar inte om att man kommer från Danmark när man är i utlandet längre. Man undviker det om man kan." Efter en stund träffar hon en annan man som också skäms för att vara dansk och därför säger att han är svensk när han är utomlands. Slutsatsen efter dessa möten är att Danmark är ett land där "befolkningen inte längre vill bli förknippad med sin nation".
Det Danmark Sundström söker måste vara rasistiskt för att hon vill skriva om att det är så. Författarens lösaktiga förhållande till sanningen präglar boken.
Om Sundström tagit paus från sina fördomar och lämnat lägenheten på Nørrebro och begivit sig ut i Danmark hade hon mött andra uppfattningar om vad danskarna tycker om sitt land. Kanske hade hon lärt sig något om hur världens lyckligaste folk har det. I Jylland kunde hon besökt arbetsplatser där invandrare blivit integrerade på samma goda sätt som i Gnosjö. På danska sjukhus kunde hon talat med någon av de tusentals läkare och sjuksköterskor från Sverige och andra länder som tjänar så mycket att svenska löner framstår som fickpengar.
Under 80-talet utgav en dansk journalist en bok där han skildrade Sverige som ett förbudsland. Den konservative Mogens Beh-
rendt var en påläst och duktig journalist, tyvärr, eftersom hans bok fick danskar att skruva upp sina fördomar om Sverige.
Lena Sundströms vrångbild av Danmark är så sällsynt innehållslös att den knappast får någon genomslagskraft. Vi är trots allt rätt många som har betydligt djupare kunskaper om Danmark och vet att de flesta danskar är vansinnigt stolta och lyckliga över att bo i ett land som fungerar så väl.