Staten och kapitalet sitter ju i samma båt – men vem som håller i rodret har växlat med konjunkturerna. Under efterkrigstidens rekordår satt kapitalet still i båten, tyglat av den sociala ingenjörskonstens knopar. Idag navigerar finanskapitalet över det stormande krishavet med allt lättare demokratisk barlast.
Spänningarna i förhållandet mellan kapitalism och demokrati analyseras av den tyske sociologen Wolfgang Streeck i Köpt tid, en bok som både är en uppgörelse med och vidareutveckling av Frankfurtskolans odogmatiska marxism. Samhällskontraktet ser han som en ständigt omförhandlad kompromiss mellan kapitalets krav på marknadsrättvisa och medborgarnas krav på social rättvisa.
Sedan tillväxten började gå i stå på sjuttiotalet har kapitalet med avregleringar och privatiseringar steg för steg flyttat fram sina positioner. Tid till att genomföra den liberala nyordningen utan motstånd har köpts med illusioner om tillväxt: först genom inflation och sedan genom statlig och privat skuldsättning – åtgärder som lett till kriser som kulminerat i dagens situation, där politiken mer och mer ersätts av marknadsmekanismer och teknokratvälde. Så går efterkrigstidens demokratisk-kapitalistiska regim mot sin upplösning, inte som många hoppades förr genom att demokratin övervann kapitalismen utan genom att kapitalismen frigör sig från demokratin.
I sin lika uppslagsrika som pessimistiska bok tillhandahåller Streeck ett sjökort som i grova drag visar varthän det barkar om kursen på samhällsskutan inte drastiskt läggs om.