Det fanns sovjetiska författare som hämtade sin poetiska inspiration ur den senaste femårsplanen. Fast när jag läser Abdi Zjamil Nurpeisovs romantrilogi Blod och svett, en socialrealistisk klassiker från Kazakstan som 1974 belönades med Statspriset, kommer mina förutfattade meningar på skam.
Med episk vingbredd beskriver Nurpeisov hur den moderna tiden bryter in i ett samhälle som knappast förändrats sedan Timur Lenks dagar. Fiskarna vid Aralsjön lever i enkla jordkulor, rikedom räknas i hästar och kameler och överheten är färgrika bejer med piskan i hand. Så kommer Första världskriget, revolution och inbördeskrig och världen vänds upp och ner.
Huvudtemat är rivaliteten mellan en redbar fiskare och en högmodig adelsman – med kvinnan båda åtrår som tredje hörn i triangeln. Romanens hjälte tar förstås de rödas parti, men snarare än av klassmedvetande drivs han av sympati med de enkla människor hemma i byn för vilka solidaritet inte är ett slagord utan en överlevnadsbetingelse. Inkännande psykologiska porträtt ges av personer på båda sidor i konflikten.
Ibland är Nurpeisov lyrisk, ibland satirisk, ibland kärvt realistisk. Kompositionsmässigt är verket löst sammanfogat, men enskildheterna övertygar – och då inte minst det poetiska språket. Om en förälskad ung kvinna heter det: ”Hon liknade en rävtik som rullat runt i ren snö”.
Blod och svett är ingen triumfmarsch som med fanfarer hälsar den kommunistiska framtiden. Snarare en sorgesång över en uråldrig nomadisk livsform som obönhörligen går mot sitt slut.