När ekonomerna ställer diagnos på samhällskroppen och konstaterar skenande statsskuld och sjunkande BNP är medicinen som rekommenderas ofta sådan att den riskerar ta död på patienten. Den försvagade sätts på svältkur, den som snavar och faller upptäcker att skyddsnätet dragits in.
Och bakom siffrorna finns verkliga människor som får lunginflammation och hjärtinfarkt eller sätter en pistol mot tinningen hellre än att leta mat i soptunnorna. I folkhälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus bok Åtstramning till döds granskas dagens finanskris ur ett medicinskt perspektiv.
Författarnas käpphäst är att det inte är lågkonjunkturen i sig utan den förda ekonomiska politiken som är hälsovådlig. Egentligen är det nog så enkelt. Skär man ner på vården blir folk sjuka. Utan jobbsatsningar leder ekonomisk depression till psykisk dito. Dras bostadsstödet in samtidigt som vräkningarna ökar blir konsekvensen infektionsspridande trångboddhet.
Att det förhåller sig så åskådliggör författarna i diagramform. Lika lätt tror de sig kunna bevisa att budgetsatsningar snarare än strama statsfinanser gynnar ekonomisk återhämtning i krisande ekonomier, men här skulle de behöva en grundlig analys av den globala finanskapitalismen i stället för att bara lita på att ”fakta, siffror och data” ska tala för sig själva.
Åtstramning till döds kan ändå med fördel användas som vitamininjektion mot politisk håglöshet. Stuckler och Basu visar att våra politiska val får konsekvenser in på bara kroppen – ja, att de vägval vi gör bokstavligen är en fråga om liv och död.