Få saker kan vara angelägnare än att kämpa för frihet, men vad är friheten värd om den serveras på ett fat – ja, vad ska en människa göra med sin frihet om hon saknar ett meningsfullt socialt sammanhang?
Frågorna dyker upp när jag läser Pooneh Rohis debutroman Araben, som handlar om två generationer iranska invandrare en snöig vinter och tvekande vår i Stockholm. Jagberättaren är en ung kvinna som lyckats med det mesta i landet där hon vuxit upp. Med jämställd svensk pojkvän lever hon urbant medelklassliv, och tankarna kretsar kring lägenhetsköp och doktorandansökan hon ännu inte fått svar på.
Hennes motpol är den slitne medelålders man som frånskild och långtidsarbetslös sitter på tunnelbanan med en tom portfölj i knäet och försöker hålla minnena, tankarna och tillvaron i styr. I romanen kallas han araben, en etikett han tilldelats av en likgiltig omgivning, men vid närmare påseende är han den unga kvinnans far, civilingenjör med dubbla examina, en före detta revolutionär som riskerat liv och lem för friheten i mullornas Iran.
En obönhörlig generationsklyfta skär genom romanen. Föräldrarna har lämnat allt för att börja om på nytt i det kylslagna land där dottern men inte de själva funnit sin plats. Fadern är en framstegsoptimist som tappat sugen och nu ser sig som en slaggprodukt av utvecklingen. Modern lever i diasporan med persisk mat, persisk musik, persiska nyheter på radion. Men också dottern känner ett diffust främlingskap i ett samhälle där hon i slutändan alltid är den krullhårige andre, oavsett hur välvillig eller politiskt korrekt hennes omgivning är.
Avsnitten om den unga kvinnan är stilsäkra och lyhörda och gör det mer än berättigat att kalla Rohi en stark debutant, men det är i skildringen av den tilltufsade fadern som romanen lyfter på allvar. Språket blir friare, djärvare, lekfullare, utan att tappa de psykologiska nyanserna i ett hjärtskärande porträtt av en stolt man som förlorat självkänslan och fotfästet i ”detta skyddade lilla låtsasland” som är 2000-talets Sverige.
Rohi skriver om rotlöshet och tillhörighet ur migrantens perspektiv, men problemen som tas upp är allmängiltigare än så. Det handlar om klasskontraster, generationsklyftor, arbetslöshet, ett söndervittrande socialt skyddsnät, vantrivsel i en värld som blir allt mer artificiell. Frågor giltiga för alla som – arab eller svenne – riskerar att en dag sitta på tunnelbanan med en tom portfölj i knäet och känna sig som spill i produktionen.