Vad ska man ta sig till med en mulåsna som blivit tokig? Släpp ut den på grönbete, råder Niccolò Machiavelli sin son i ett brev, där han också manar unge Guido att studera flitigare.
När det politiska rävspelets chefsanalytiker korresponderar med sin omgivning handlar det inte om några epistlar för evigheten utan om snapshots från en färgrik renässanstillvaro. I Brev, förtjänstfullt översatt och kommenterad av Paul Enoksson, får vi ett alltigenom läsvärt urval.
Machiavelli går med skeptiskt sinne till kyrkan för att höra domedagsprofeten Savonarola predika. Vid ett tillfälle snärjs han av Venus nät och förlorar all smak för politiska resonemang. Högst tillfälligt, ska det visa sig, för vanligare är att han med liv och lust kommenterar det senaste draget på storpolitikens schackbräde. Att fred inte är att vänta av de som profiterar på krig är en av förutsägelserna som håller streck.
En del av de beskrivna händelserna inverkar direkt på Machiavellis eget liv. När den florentinska republiken faller avbryts hans politiska karriär i förtid. ”Jag får således stanna här bland mina löss, utan att finna någon som minns vad jag uträttat eller tror att jag duger till någonting”. Samtidigt gjorde sysslolösheten Machiavelli till författare, och brevsamlingens vackraste ögonblick skildrar hur han efter en bortslösad dag på bykrogen byter om till sin gamla hovdräkt och stiger in i sitt arbetsrum för att i sällskap med antikens vise män inta ”den enda kost som är min och för vilken jag föddes”.
I Brev träder Machiavelli fram från 1500-talet som en levande människa: sällskaplig, fördomsfri, skarpsinnig, skälmaktig, omtänksam, njutningslysten och kanske inte helt fri från fåfänga. En genomskådare av politikens maktspel och tokiga mulåsnors beskyddare.