Klara Andersson sitter på toaletten. Men hon är inte ensam. Hon omges av ljud, 26 minuter och 17 sekunder av vardagsljud och konversationer i en hiss. Inspelningarna gjorde hon genom att åka hiss, mycket hiss.
– Ja hjälp, jag hade 35 timmar inspelat material när jag var färdig. Jag tog upp ljuden genom mikrofoner som jag hade i öronen som öronproppar. Alla ljud är autentiska, säger hon och kliver ut från toaletten i Kåkenhus, Campus Norrköping där hon har placerat en av sina ljudinstallationer.
Den andra ryms några meter därifrån i – givetvis – en hiss. Vi åker. Klara Andersson trycker hemvant på knapparna och vi åker upp och ner några gånger medan vi pratar och andra studenter kliver in och ut, ger oss förundrade blickar innan de fortsätter sin mer målinriktade vandring genom livet.
– Det är något fascinerande med hissar. Man hamnar på ett litet utrymme med andra. Jag gillar de där vardagsljuden, de små händelserna, säger Klara Andersson. Hennes ljudinstallationer är slutresultatet av att hon läst en kurs i ljudkultur. Det var den som lockade henne till Norrköping – ursprungligen är hon från Halmstad – och snart är hon på väg härifrån igen.
– Den här kursen lockade mig, men nu har jag sökt lite nya utbildningar jag vill arbeta med musik och ljud. Det känns som om det är ett ganska nytt medium som ger möjligheter att göra nya saker. Jag vill gärna arbeta med vardagsljud eller ljud i offentliga miljöer hellre än på gallerier, förklarar hon.
Hennes väg från musiken till ljudkonst gick från popen till elektronisk och konkret musik. Klara Andersson vet vad hon vill göra och är medveten om att hon inte valt den mest lukrativa nischen inom musik.
– Jag möter ofta folk som säger så, men det är klart jag är medveten om det. Men det är sådant här jag vill göra säger hon och sänker blicken mot golvet där svart maskeringstejp visar vägen mot toaletten och hissen fyllda med ljud hopsamlat av Klara Andersson.