2013 var året när Jeremy Benthams övervakningsmanual Panoptikon förvandlades från idéhistorisk kuriositet till en rätt så rimlig beskrivning av den värld vi lever i.
I modellen är allt utom det allseende ögat öppet för insyn, och kanske kan man se en anpassning till tidsandan i litteraturens tendens att släppa fiktionens fikonlöv för subjektiva skildringar av naket liv. Så berättar Per Olov Enquist privata hemligheter i den mästerliga Liknelseboken (Norstedts), och Karl Ove Knausgård murar den sjätte och sista tegelstenen i det självbekännande storverket Min kamp (Norstedts).
Själva motsatsen till Knausgårds maximalism, kan man tycka, är Raymond Carvers avskalade noveller, samlade i volymen Där jag ringer ifrån (Norstedts). Ett illusionslöst ljus faller här över den mänskliga existensen, som trots det – så uppmuntrande i vår panoptiska tid – aldrig förlorar en dimension av ogenomtränglighet, av grundläggande gåtfullhet.