Man måste inte ha gått i söndagsskola för att tycka att titeln på den italienske författaren Davide Enias debutroman låter bekant. ”Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen” heter det i Fader vår. Enia har tagit fasta på bönens jordiska led och på svenska har romanen fått heta Så som på jorden.
Alltså förväntar jag mig en berättelse om patriarkala krav, och för huvudpersonen genomsyrar de hela tillvaron. Död i en motorcykelolycka innan Davidù föddes är fadern lika frånvarande och överallt närvarande som någonsin Vår Herre. När sonen som nioåring tar emot sin första snyting i boxningsringen fullföljer han en familjetradition, och siktet är från första stund inställt på den sicilianska mästartitel som både fadern och onkel Umbertino gick miste om.
Parallellt beskrivs flera släktleds sorger och glädje, kärlek, besvikelser och triumfer, mestadels med ett maffiaplågat Palermo som fond. Det handlar om karlakarlar med ”klara ögon och extremt farlig blick”, sådana som hellre visar känslor genom att demolera ett rum än genom att gråta ut mot någons axel, men som när det kommer till kritan ändå har ett hjärta av guld.
Enia beskriver dem på en prosa som är på samma gång hårdkokt och smått sentimental, rentav hjärtnupen. Tänk dig scenen när Baloo lär Mowgli slåss i Disneys Djungelboken så som Hemingway kunde ha uppfattat den och lägg till en dos sexistiska schabloner.
Snabbfotad och med fin teknik växelklipper Enia mellan sina historier och bygger upp romanen till finalens klimax. Boxningsscenerna är skrivna med schwung och sakkunskap. Ändå ska det sägas, först som sist, att Davide Enia som författare inte går i någon av de tyngre viktklasserna.