Raymond Carvers namn är ett begrepp, snudd på en kliché. En prosa nedbantad till det allra nödvändigaste. Livssituationer speglade genom vardagens trivialiteter. Den realistiska diskbänken fylld med flaskor och smutsiga glas. Efterföljarna har varit så många att carversk och novellistisk nästan framstått som synonymer.
När jag läser Carvers noveller i samlingsvolymen Där jag ringer ifrån, ett slags Best of- samling sammanställd av författaren själv 1988, samma år som han dog, tar det ändå inte många korthuggna meningar innan jag inser att Carvers stil är allt annat än utsliten. Det här är noveller lika friska och levande, sorgsna och komiska och upprörande som första gången de sattes på pränt.
Carvers värld befolkas av servitriser, arbetslösa försäljare och frånskilda alkisar, eller så har huvudpersonen jobbat sex dar i veckan på fiberglasfabriken, köpt en massa saker på avbetalning och står nu inför den personliga konkursen. Det handlar om små, vardagsnära drömmar som gått i kras, livsmisslyckanden som beseglas, människor som är uppgivna eller desperata, på gränsen till sammanbrott och ibland långt över den gränsen. Också när de gör absurda eller fåniga saker skildras det utan distanserande ironi, med en grundläggande lojalitet mot det mänskliga.
I en novell sitter en otrogen man uppe hela natten och funderar över sitt liv. Hans slutsatser kan sägas vara giltiga också för Carvers novellkonst: ”Inget öde. Bara slumpvisa händelser som inte betyder mer än det man tror att de betyder. Tvångshandlingar och misstag, precis som för alla andra”. Dessa felsteg och schabloner, tillfälligheter och tvingande omständigheter som utgör livet skildrar Carver gång på gång med en exakthet, ledighet och perfekt tonträff som gör honom till en av samtidslitteraturens sanna mästare.