Tahrir. Syntagma. Zucotti Park. Det offentliga rummet har överallt tagits i anspråk av en ny tids proteströrelse: spontan, ledarlös, individualistisk – ja, lika brokig och lös i konturerna som den globala värld den verkar i. Varken organisatorisk styrka eller ideologisk övertygelse håller samman demonstranterna, men oavsett om det är diktaturens eller marknadens diktat man går emot har makten fått anledning att dra åt sig öronen.
Hur denna senaste urladdning av demokratisk indignation och utopiskt hopp närmare ser ut undersöker Natacha López och Mårten Björk i reportageboken Utan framtid – Protester i den globala krisens spår. Med tonvikt på Spanien, Grekland, Chile och USA tecknar författarna en bild av en rörelse som skiljer sig en hel del från till exempel -68. Då var det välståndets barn som protesterade. Nu är det en generation som i våg efter våg av kris fått se sina framtidsmöjligheter krympa.
Närmare bestämt handlar det om den klass som allt oftare benämns prekariatet. Folk med osäkra anställningar eller ingen anställning alls. Deltidsjobb, vikariat, provanställningar, arbete på bemanningsföretag. Den flexibla arbetsmarknadens kanonmat, de första att stryka med i kristid. I Grekland talade man för några år sedan om 700 euro-generationen – ett belopp som idag för många greker framstår som en månadslön att stilla drömma om.
Nu kan man befara att den flexibla tidens lättrörliga proteströrelse visar sig vara lika svag som anställningstryggheten. Ofta handlar aktionerna om iscensättningar och symboliska handlingar, en anpassning till den massmediala logiken. Men samtidigt finns en dragning till det handfasta: kampanjer mot företag som smiter från skatt, försök i direktdemokrati, ockupation av obebodda hus för att ge tak över huvudet åt vräkta familjer.
När jag läser López och Björks bok – matnyttig för alla som vill förstå vår tid – tänker jag att det är här, i den konkreta solidariska handlingen, som dagens proteströrelse trots allt kan ge hopp om framtiden.