På sätt och vis är det samma historia Kim Leine berättar i roman efter roman. Det handlar om den blåögde nordbon som i ett försök att omskapa sig själv flyr till det främmande Grönland, men istället för förlösning erfar moralisk upplösning. Fast för varje bok har Leine vässat sina stilistiska medel och skärpt den i början något uddlösa blicken för den koloniala ordningen.
I Profeterna vid Evighetsfjorden har han lämnat samtiden och förflyttat sig till det sena sjuttonhundratalet, då Danmark med missionärernas hjälp tog kontrollen över världens största ö. Den historiska romanen låter kanske inte som den givna genren för en författare som började med att skriva självbiografiskt – debuten Kalak skildrade den incest hans far utsatte honom för – men Leine visar sig vara en virtuos på att återskapa det artonde seklets smaker och dofter, eller snarare stanker. Med frenetisk köttslighet närmast vältrar sig författaren i löss, sjukdomar och ruttet fläsk och målar upp den kärva grönländska miljön så att man känner hungern slita i tarmarna.
Den nyutexaminerade prästen Morten Falck tror egentligen mer på upplysningen än på Gud, och när han reser till Grönland är det med en devis av Rousseau ringande i öronen: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Han är inställd på att sprida förnuftets evangelium och vägleda vildarna till frälsning och frihet, men medan han grubblar över frihetens dilemma vill grönländarna slita sig loss från bojorna på sitt eget sätt. Här finns paret Maria Magdalene och Habakuk – titelns profeter och verkliga historiska personer – som till kolonialmaktens förargelse startar sin egen religiösa väckelse. I slitningarna mellan danska statens krav och de egna vacklande övertygelserna sjunker Morten allt djupare ned mot sitt inre bottenmörker.
Profeterna vid Evighetsfjorden, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, är en både obehaglig och imponerande roman om ideologiska drömmar och brutal verklighet, och återger levande såväl de bistra levnadsförhållandena som danskarnas råa maktutövning. Det är en stark uppgörelse med förtrycket i civilisationens namn som klär av det patriarkala herraväldet in på det bara och smutsiga skinnet.