Vem äger det fria ordet? Frågan kan tyckas absurd, det gör väl alla eller ingen, men en blick på det svenska medielandskapet visar att det mesta hägnats in av en handfull bjässar. Störst bland medietrollen är förstås Bonniers, som i sina rymliga nävar håller inte bara det egna förlaget, DN och Expressen utan också Sydsvenskan, SF, TV4… ja, allt från Dagens Industri till Damernas Värld.
Det säger sig självt att en sådan makt över sinnet och tanken måste fram i ljuset, granskas och diskuteras. En bok som Firman, som lagom respektlöst skärskådar Bonnierfamiljens mått och steg, borde med andra ord ha en viktig funktion att fylla, och man kunde tro att Bernt Hermele med sin bakgrund som sparkad chefredaktör för Veckans Affärer – ännu en Bonniertidning – skulle vara rätt man att skriva den. Ändå lyckas inte Firman åstadkomma mer än lite plask i den massmediala ankdammen.
Hermele berättar koncernens historia, från Gerhard Bonniers anspråkslösa boklåda i Köpenhamn till dagens växande kris i förlagsimperiet. Det är arvstvister, skatteplanering och aktieutdelning à la kungligt apanage. Vi får veta det mesta om Albert jr:s otrohetsaffärer, vem som är kusin med vem och att Jonas Bonnier har svindyra lila strumpor. Frågan om ägarkoncentrationen på massmedieområdet ägnar Hermele ett mer förstrött intresse, kanske för att han inte är säker på att den utgör ett problem som staten ska lösa.
Det är uppenbart att författaren har ett särskilt horn i sidan till nuvarande koncern-vd:n Jonas Bonnier, och jag får intrycket att han skrivit sin bok åtminstone delvis för tillfredsställelsen att kunna raljera över dennes ironiska ledarstil, felslagna affärer och missade chanser. Kritiken skulle ha gjort sig bättre på tidningspapper än inom hårda pärmar. Särskilt som vd:n för Firman hunnit kasta in handduken redan innan Hermele skrivit klart sin bok.