Krigets förmåga att ställa människan inför livets – och dödens – grundläggande villkor har ända sedan Troja lades i ruiner varit ett tacksamt ämne för litterär gestaltning.
Ansikte mot ansikte med tillvarons realiteter har individen kunnat få syn på sig själv, och anblicken har inte alltid varit smickrande.
I den italienske författaren Paolo Giordanos roman Den mänskliga kroppen är soldaterna formellt sett på fredsuppdrag, men berättelsen tar utan vidare plats i raden av kärva krigsskildringar. En sergeant som på ryggen har tatuerat in Illiadens inledningsvers – bara en aning felstavad – kommer innan missionen är avslutad att själv likt Akilles tvingas bärga liket av sin Patroklos.
När han leder mobbningen av plutonens hackkyckling lånar han replikerna från Stanley Kubricks Vietnamdrama Full Metal Jacket.
Det handlar om ett italienskt kompani alpjägare som stationerats i den afghanska öknen. Då några lastbilar ska föras i konvoj genom talibankontrollerat område får vardagstristessen ett abrupt slut, också innan operationen börjar gå snett på allvar. I fokus står den av antidepressiva piller känsloavtrubbade militärläkaren Egitto och några soldater i tredje plutonen, var och en med sin egen uppsättning personliga problem.
Med en rak men genomarbetad prosa och med dialoger och situationer som känns alltigenom trovärdiga ställer Giordano frågan vad en människa är bortom sina biologiska reaktioner: skräcken som paralyserar, tarmen som töms, febern som spänner över tinningarna, hormoner och signalsubstanser vilka hålls tillbaka eller släpps fria, raseriet som fyller ryggmärgen, blodet som spills, ångesten som fladdrar i bröstet.
Det svar som ges är mångfacetterat – ja, i själva verket ger varje individ med sitt liv eller död och sina reaktioner på det gemensamma krigstraumat sitt eget svar, somliga illusionslösa, andra med en öppning där en gnutta hopp förmår strila in i mörkret.