Att emigrera eller som trettioåring flytta tillbaka till pojkrummet. Så kan de hårt kringskurna handlingsalternativen se ut för den skuldtyngde hjälten i dagens grekiska tragedi. I Kajsa Ekis Ekmans reportagebok Skulden – Eurokrisen sedd från Aten möter vi den senaste i raden av förlorade generationer: unga människor vars nyss så ljusa framtid håller på att kvävas under sparpaketens tunga filt.
Så vems är skulden? Ekman, som med statistik tillbakavisar pratet om ”lata greker”, lägger den på EU:s och finanskapitalets axlar. Samtidigt ger hon en bild av ett land där korruption, skatteflykt och politiska väntjänster länge genomsyrat samhället. Klart är att euron gjorde lånen billigare och exporten dyrare, och när krisen kom fanns inte längre de politiska verktygen för att vända utvecklingen. Makten hade avhänts folket och fanns nu hos institutioner som ECB och IMF, och inte minst hos det undflyende kapitalet.
Nu är Skulden inte i första hand en bok som söker teoretiska förklaringar. Den vill få oss att förstå hur det känns att få sin lön halverad, sin karriär spolierad, sina stränder och vägar privatiserade, sina lungor fyllda av kravallpolisens tårgas. I stället för att stå på distans och intervjua går Ekman in i den grekiska vardagen med dess förhoppningar och frustrationer. Resultatet är ett reportage som är ovanligt sant mot sitt ämne. Här ges röst åt vreden och torgmötenas eufori, men också åt ryktena, skitpratet, uppgivenheten och den maktlöshetens bitterhet där rasisterna fiskar i grumligt vatten.
Trots en rätt så optimistisk slutton – några arbetare tar själva över en konkursdrabbad fabrik – är det inte en bok som inger något överdrivet hopp om Europas framtid. Oavsett vems skulden är, kan man sammanfatta, är det vanligt folk som får bära den på ryggen.