”Fred. Befrielse. Frihet. Slut på tyranniet!”
Envåldshärskaren ligger dödad i sitt eget blod. Världen håller andan. Efter det första jublet bryter inbördeskriget ut.
Den arabiska våren och dess följdverkningar, lika förutsägbara som obegripliga men också hoppfulla, är det raster genom vilket vi ser Julius Caesar på Gräsgården i Vadstena. Med känsla för skeenden i vår egen tid har teatersällskapet utsett den engelske 1600-talsdramatikerns drakoniska pjäs om sammansvärjning, mord och splittring till årets föreställning.
Men inte bara. Regissören Monica Almqvist Lovén inleder à la amerikansk presidentvalskampanj. Kepsar till publiken på Gräsgårdens solsida, bättre platser till salu, ett personligt möte med Caesar till förhandlingsbart pris. Skådespelarna bär kostym under togorna eller toga över kostymerna om man så vill.
Julius Caesar, väl gestaltad av Andreas Forner Lindal i vårlätta färger, med hårslingor som på ett silvermynt och med en skarp självmedvetenhet om sin roll som Polstjärnan, den som andra stjärnor cirklar kring. Hans näre vän – och snart förgörare – Brutus spelas av Pontus Plænge som gestaltar en man i allt den förres motsats. Klädd i svart och med svartbågade glasögon går tanken snarare till en amerikansk senator än en romersk, till en domare, eller en begravningsentreprenör. Han är en retorikens mästare men också ytterst återhållsam, en hedervärd romare.
Sjuder gör däremot Logi Tuilinus uppviglare Cassius som drivs av avundsjuka och maktbegär maskerade som krav på rättvisa. Vi läser honom som en öppen bok.
Shakespeares pjäs komprimerar de historiska skeendena med den 15 mars år 44 f.Kr som brännpunkt. Dramatikerns kunskap om maktkampen i Rom imponerar på mig även om han placerade Brutus som en närmare vän till Caesar än den forne men förlåtne motståndaren var. Men någon måste vara den tragiske hjälten och valet föll på Brutus.
– Det är dö han måste. Han vill bli krönt. Hur det förvandlar honom det är frågan, funderar Brutus högt och i denna oro fattar han sitt beslut.
Julius Caesar spelas på nakna tiljor. En cirkel skjuter ut på Gräsgården omringad av publikens podier. Shakespeare på Gräsgårdens ideal är skådespeleriets kraft, som på Shakespeares tid. Spetsat med musikaliska utsnitt ur Stravinskijs Våroffer.
Sju skådespelare och åtta amatörer delar på cirka 50 roller, de (och vi) är senatorer, romare och soldater. Att de – med enkla förändringar i klädedräkt eller frisyr – också är oroliga hustrur, överläggande generaler, och nära tjänare (varav några bara är barn) gjuter än mer liv i skådespelet.
De kvinnliga skådespelarna tar sig an mansroller med snygg men steroetyp stramhet. De manliga skådespelarna tillåts utveckla en mer personlig gestaltning, även i motsvarande biroller.
Antonius, Julius Caesars närmaste man och efterföljare, görs här fullt ut till kvinna – Antonia. Shakespeare lägger orden i hennes mun med yttersta skicklighet. Johanna Lazcano lyfter sin knutna näve. Det kunde ha varit på YouTube.