Numera är turistfaktorn ett mått på en författares genomslagskraft: den någorlunda framgångsrike bör åtminstone ha en promenad uppkallad efter sig. Torgny Lindgren har för sin del ett helt landskap. För ett par år sedan invigdes – under viss skepsis från författarens sida – Torgny Lindgrens litterära landskap Raggsjöliden, med utställningar, infoskyltar och givetvis möjlighet att i byahuset serveras pölsa.
Västerbotten har varit källådern i Lindgrens författarskap sedan genombrottet med Ormens väg på hälleberget, samtidigt återfinns många av de orter han skriver om enbart i fiktionen: ”Min karta stämmer inte med Generalstabens”, konstaterar författaren i Kaj Schuelers intervjubok Torgny om Lindgren. Själva kreativiteten tror Lindgren har sitt ursprung i miljön: steget är kort mellan det konstnärliga skapandet och de ständiga byggnationer och nyodlingar som den nyss av människan erövrade marken kräver. På så vis skiljer sig Västerbotten från Östergötland, Lindgrens hembygd idag, där jorden brukats sedan stenåldern och allt redan gjorts: ”människor har bara ärvt ett färdigt landskap i generation efter generation”.
I Schuelers samtalsbok, som kommer ut lagom till författarens 75-årsdag den 16 juni, tas vi med på en guidetur till de platser som format Torgny Lindgrens liv och berättelser – Lindgren är såväl en passionerad bilförare som en glad leverantör av anekdoter. Men framförallt får vi en guidning i det lindgrenska författarskapet, från poesidebuten Plåtsax, hjärtats instrument 1965, även om Lindgren helst inte vill erkänna att han någonsin skrivit dikter, till de motvilliga memoarerna Minnen som kom för några år sedan.
Lindgren är en munter pessimist, med en närmast kokett anspråkslöshet: som författare känner han sig ständigt som en nybörjare, påstår han, och går fortfarande och väntar på att bli refuserad. Å ena sidan anser han att Sven Lidmans sista ord på dödsbädden är makalöst bra som summering av ett liv: ”fiasko, fiasko”. Å den andra berättar han om sin begåvning för eufori och hur hans livskänsla präglats av att han som barn var dödsdömd men oväntat blev frisk från tuberkulosen: ”Allting fyller mig med häpnad.”
Det är många frågor Torgny Lindgren försöker slingra sig undan, men Schueler ger sig inte i första taget – det är verkligen ett samtal vi får ta del av, med alla dess vindlingar, stickspår och mothugg. Oavsett om Lindgren har rätt när han beklagar att hans böcker saknar den fria tankeflykten – innan han skriver ned sina berättelser har han dem färdiga i huvudet, mening för mening – så finns åtminstone här gott om infall och tankesprång. Det handlar om författarens nyhetsnarkomani, hur han ogillar begreppet skröna och uppfattar existensen som en nåd. Om Schopenhauers humor, det musikaliska rondot som den perfekta formen och lögnen som konstens främsta instrument.
Lindgren hävdar att han nog har levt fel liv och förklarar: ”Den svåraste synd man kunde begå i min hembygd, det var att göra sig märkvärdig”. Att han ändå kommit att ägna sitt liv åt litterära märkvärdigheter är nog alla vi Torgny Lindgren-läsare tacksamma för.