Nej, han har aldrig önskat att fler kvinnor har sexuella fantasier om honom.
Nej, han har aldrig kommit till den punkt där han tänkt att om han vänder nu så har han i alla fall en möjlighet att hitta tillbaka.
Nej. Nej. Men var är han då, Jonas Rasmussen som skriver ”Pappa-mamma-barn”? Jo, han har en son som han älskar, han har relativt platt mage för sin ålder, och han är inte den som grubblar över framtiden.
Man behöver inte vara mamma eller pappa för att ta sig in i de här dikterna om hur det är att bli förälder. Däremot hjälper det att vara ett barn, det barn som tror att hela världen givetvis tillhör honom eller henne.
Rasmussen vet nämligen att vi redan läst så mycket om föräldraskapet att han måste ta oss förbi det – och det gör han genom att gå rakt på också när det inte ser ut så. De påståenden han kommer till mig med – påståenden som saknar frågetecken efter sig, men som ändå ifrågasätter allt – är så finurliga att vi genast känner igen dem. Men, nej. Vi känner igen ordningen på bokstäverna, och ordningen på orden, men inte mycket mer än det. Det blir så att jag många, många gånger märker att jag ler när han resonerar om gener, ”föräldrauttryck”, tillkortakommanden, insomningsproblem – tills jag upptäcker att jag återvänder, läser om, och ser hur smidigt och elegant Rasmussen laddar dessa välkända ord och meningar med nya meningar. Jag känner allt starkare att det finns ett barn i så gott som varje mening, åtminstone något som föds. Vad det är? Förundran? Ja, kanske det. Självklarheter? Ja och nej. Trivialiteter? Nej, aldrig.
För kring allt det välfunna, det som verkligen värmer hjärtat och gör att jag hårt applåderar den här debutsamlingen, finns små utvikningar i marginalen, där efterklangen ljuder längre och längre och längre och längre: ”Jag hade velat veta/när min son/för första gången/kommer säga det”