Vad en människa anses värd bortom högtidstalen kan man bilda sig en uppfattning om. Hur stora resurser läggs till exempel ner på att hitta henne om hon försvinner? Inga alls, kan svaret bli, om den försvunne är ett ensamkommande flyktingbarn.
Faktum är att hundratals barn och ungdomar försvinner från transitboenden och familjehem varje år. Var de blir av? Ja, vissa sticker förstås frivilligt. Andra kan misstänkas ha utsatts för trafficking av något slag. Man vet ofta inte. Spaningsuppslag saknas.
I reportageboken De förlorade barnen tar journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner upp frågan. Nu handlar deras reportage inte enbart om unga flyktingar som kommit bort rent fysiskt. Många är förlorade också på ett annat plan. De som snurrar runt mellan flyktingförläggningen, barn- och ungdomspsyket och förvaret i det roulettspel som kallas asylprocess.
Somliga skickas tillbaka till Roms flyktingslum eftersom deras fingeravtryck råkat fastna i ett italienskt register. Andra langar knark, säljer sex eller gör vad de kan för att överleva utan papper på skuggsidan i Oslo, London eller någon annan europeisk metropol. I botten på samhällspyramiden? Nej, det här är underjorden, kloakerna. Själva motpolen till de välmående villaorter – författarna besöker skånska Hököpinge – som oroar sig för sjunkande huspriser om en grupp ensamkommande flyktingbarn skulle förläggas dit.
Mikkelsen och Wagner träffar familjehemsföräldrar och poliser, läkare och fältarbetare, gode män och sverigedemokrater, men framför allt – och här blir deras reportage som starkast – låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet. Vi får följa resrutterna, vedermödorna, utnyttjandena. Så erbjuds vi en värdefull inblick i tillvaron hos de globala migrationsströmmarnas skeppsbrutna, unga människor för vilka ”ett vanligt svartarbete” kan framstå som den ouppnåeliga drömmen om trygghet.