Ändå finns det historiska bragder som får hjärtat att klappa. Den judiska resningen mot nazisterna i Warszawas ghetto hör onekligen till den kategorin.
I ”Judarna har vapen!” ger Artur Szulc en rak framställning av händelseförloppet. Våren 1943 hade nazisterna deporterat merparten av ghettots närapå en halv miljon invånare till Treblinka och andra koncentrationsläger. Kvar var en liten kärna av judiska tvångsarbetare, fast beslutna att inte stillatigande låta sig hanteras i den slutliga lösningens mordiska logistik. När SS gick in för slutlikvideringen hände det oerhörda: judarna reste vapen mot herrefolket. Det tog 28 dagar innan den sista motståndsfickan var besegrad.
Szulc citerar dagböcker, minneskrönikor och tyska rapporter. Han framhåller att det bland motståndsmännen inte bara fanns socialister utan också en högerradikal grupp, något som eftervärlden ofta glömt bort. Han lyfter fram polackernas solidaritet med ghettots invånare hellre än den utbredda antisemitismen. Lite stör jag mig på att ghettots bödel, SS-Brigadeführer Stroop, tecknas som karikatyren av en nazikoryfé, en sådan där känslokall men raffinerad übertysk som det kryllar av i filmens värld.
Givetvis var ghettoupproret utsiktslöst från första början, och ändå är det lätt att hålla med Szulc om att det utvecklades till en judisk seger med stor symbolisk betydelse. Så slogs Warszawas hjältar inte heller så mycket för sina liv som för rätten att dö med rak rygg, som människor snarare än som boskap ledda till slakt.