Att den svenska vården inte är alldeles kry behöver man inte vara läkare för att konstatera. Det räcker med att ta en titt i närmsta överbelagda sjukhuskorridor. Eller fråga första bästa kund eller brukare, eller vad en patient numera heter, och listan på symptom rakar i höjden.
I Patientens pris ställer Maciej Zaremba diagnos på den politiska sjukhussjukan. Vården har drabbats av ett virus som länge grasserat i den offentliga sektorn: New Public Management, en lätt förbisedd detalj i den marknadsliberala nyordning som sedan åttiotalet betraktats som framtiden av politiker från höger till vänster.
Det handlar om att effektivisera med hjälp av marknadsincitament. Alltså ska vården, med Zarembas ord, leka företag. Behandlingar blir produkter med styckepris på en fiktiv marknad där tron på den permanenta rationaliseringen råder, och i värsta fall – Zaremba ger en del skrämmande exempel – klassas patienten som olönsam och går miste om vård som är medicinskt motiverad.
Saken blir inte bättre av att marknadssjukan som komplikation har en rent byråkratisk förstoppning. Politiker detaljreglerar med hjälp av klåfingriga prislistor, vårdpersonalen prioriterar utifrån dessa listor och om resultatet är olyckligt eller rent av absurt är det svårt att veta vem som ska hållas ansvarig. Så kan det se ut när landstingsbyråkrater och managementkonsulter sitter i samma båt.
Som vanligt är Zarembas reportage – publicerade i DN i vintras – små ögonöppnande mästerstycken av konkretion och engagemang. Få journalister utför ett liknande demokratiskt grundarbete. Om det kan bidra till patientens tillfrisknande återstår att se, men med diagnosen ställd finns i alla fall hopp om att rätt medicin ska ordineras.