Det är åttiotal, men kunde vara idag, och Miira bor i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön med sina finska föräldrar.
Trots att hon själv är född i Sverige tvingas hon gå i en förnedrande hemspråksklass, "finneballeklassen".
Hennes lärare manifesterar de sociala orättvisorna, men den rebelliska Miira slår tillbaka och låter ingen sätta sig på henne. Hon klår också de dryga killarna och föraktar tjejerna som följer strömmen. Pappan är snar att sätta gränser, men mamman litar på henne och suddar ut dem lika fort.
Det finns en glödande kraft i Miira som får fysiskt utlopp och strävar efter att omvandlas till kunskap. Men den spårar ur till fylla, stöld och bråk redan långt innan hon har nått tonåren.
Den trimmade tändaren på bokens omslag fungerar som Miiras vapen, sköld och markering mot omvärlden.
Nattsvartheten i Ingenbarnsland ljusnar av Miiras framtidsdrömmar och närhet till skratt. Hon vill bli samhällsförbättrande statsminister. Eller hjärnkirurg. Ett proffs av något slag. Det dröjer inte innan man tar henne till sig, för under den osympatiska ytan finns en uppriktigt god vilja. Miira tillämpar sin egen rättvisa på ett Robin Hoodliknande sätt. Det går blodigt till, men det skrämmer henne inte.
I en intervju säger Eija Hetekivi Olsson att Ingenbarnsland från början var en enda lång anteckning som successivt fylldes på. Det märks under läsningen att romanen har blivit till under stunder av intensivt, nästan febrigt, skrivande. Texten störtar över läsaren. Man dras med och får inte luft förrän boken är utläst.
Eija Hetekivi Olsson har ett alldeles eget uttryck där Göteborgsdialekt och vitsar blandas med råheter och finska svordomar, och varje mening rör om i läsaren med sin brutala rättframhet och energi. Att läsa Ingenbarnsland är som att slungas runt i en centrifug. Världen är inte sig lik efteråt.