Med flygande höns, fiolspel och dansande zigenare på ett rostigt lastbilstak på omslaget försöker Hur madonnan kom till månen locka alla läsare som längtar efter mustiga skrönor, tokroliga äventyr, halvgalna särlingar och Emir Kusturica i romanform. Östeuropeisk kitsch, med andra ord.
Den romandebuterande tyske författaren Rolf Bauerdick har förlagt sin färgstarka berättelse till en bergsby i rumänska Karpaterna - fast för att understryka att det är fråga om en fiktiv berättelse har han döpt om Rumänien till Transmontanien. Det hela börjar i rymdkapplöpningens kalla krigstid och får inte sin upplösning förrän vid murens fall. Alla mina farhågor om koketta tokroligheter uppfylls i historien om hur den skröplige krogvärden Ilja och den grubblande romske bibliotekarien Dimitru bygger egna teorier om hur jungfru Maria kan ha hamnat på månen och spekulerar i att sökandet efter madonnan kan vara de ryska kosmonauternas hemliga uppdrag. Den där sorglustcharmiga knasigheten har jag svårt att stå ut med.
Det är synd att det spåret ska få så stort utrymme, för det finns andra gåtor i romanen som är riktigt spännande. Vem som brutalt mördat byns präst. Varför lärarinnan hänger sig i ett träd i sin solrosklänning. Hur 15-årige Pavel ska lyckas med det uppdrag som självmörderskan gett sin elev: att störta en lokal pamp i fördärvet.
Bauerdick berättar medryckande och är bra på att brodera ut intrigen. Jag önskar bara att han stramat åt sin förtjusning
i yvigt fabulerande något.