Så ligger världen nuförtiden, och vad vi än tycker om det går det inte längre att ignorera den femtedel av klotets invånare som tvingas leva i den kapitalistiska kommunismens absurda folkfängelse.
Vad kan därför vara lämpligare än att lyssna till en av diktaturens tystade röster? I Jag har inga fiender, jag hyser inget hat har texter av människorättskämpen och fredspristagaren Liu Xiaobo samlats. Här finns artiklar, dikter, försvarstal, manifest. För vissa av dem dömdes han 2009 till elva års fängelse för "anstiftan till omstörtande verksamhet".
Trots den pacifistiska titeln är det en stridslysten dissident som möter oss. Han målar upp en indignerad bild av en posttotalitär diktatur där myndigheterna är i maskopi med de kriminella, miljön och arbetarnas rättigheter ignoreras, befolkningen matas med nationalism och pengadyrkan tills ett allmänt tillstånd av opportunism, cynism och andligt förfall råder. Mot detta står den idealistiska tron på människans vilja till frihet och övertygelsen att den långsiktiga globala trenden går i riktning mot mänskliga rättigheter och demokrati.
Tyvärr skäms boken av att en del av de sex översättarna från kinesiska - inte alla, en del är alldeles utmärkta - gjort ett oacceptabelt dåligt jobb. Resultatet är artiklar som inte bara är stolpiga och tafatta utan närmast oläsliga. Weyler borde ha kostat på sig en ny språkputsning innan boken gavs ut.
En av samlingens bästa texter handlar om den överdrivna vurmen för Konfucius i dagens Kina. Den utmynnar i en sensmoral som inte bara borde gälla för Liu Xiaobo utan kan riktas till intellektuella i alla tider och alla kulturer.
Det är bättre, säger den, att vara en herrelös hund än att vara maktens vakthund.