Det är kalas för oss som älskar dialektala repliker som "Ja du jett fäll sett deg å få kaffe".
Vi befinner oss i en västerbottnisk fjälldal en händelserik vårhelg 1960. Den 9-årige huvudpersonen har byggt en åtta våningar hög träkoja med utsikt över hela bygden, hans far, på samma gång egenföretagare och ordförande för den lokala kommunistiska arbetarkommunen, får en politisk tankeställare när byns mördare kommer på besök, ett lappbröllop går av stapeln, en dragkamp pågår på tivolit, kungen fiskar i sin tärnastuga och gudsmannen Lewi Pethrus anländer för att predika i pingstvänstältet.
Uppväxtskildringar från 50- 60-talen, provinsiella skrönor och bygdeoriginal är knappast en bristvara i svensk litteratur, men lappmarksmiljön gör Löfströms berättelse speciell. Att jag själv har rötter i samma fjälltrakter underblåser förstås min förtjusning över romanen - jag njuter i fulla drag av målet, som nog kan göra sörlänningar konfunderade emellanåt. Stockholmare, förklarar författaren, anser att folket i Tärna talar helt obegripligt med sitt "hänna och dänna". Fast i Bojtikken, som tillhör Vilhelmina socken, säger man istället "e henen och e denen."
Titelns babelstorn syftar inte bara på hjältens koja utan är också en pricksäker metafor för alla de olika språk som bryter mot varandra och skapar motsättningar i berättelsen. Stockholmskan, som också somliga bybor kan ta till när de vill vara viktiga, lapskan som utgör en skarp skiljelinje mellan folkgrupperna, rödingarnas politiska retorik, den frireligiösa svadan.
Med stilistiskt flyt rör sig Löfström mellan de språkliga skikten och tecknar ett ömsint porträtt av den västerbottniska lappmark där varenda invånare tar på sig ren skjorta och går ut och fingår, eller fincyklar, på helgdan.