Fem kvinnor, fem gravida magar, en man - eller kanske två. Inger Christensens roman Azorno kretsar kring en gåta: vem av kvinnorna är det författaren Sampel beskriver på sidan åtta i sin roman? Vem är det egentligen han älskar? För att få reda på sanningen påbörjar de varsin berättelse om varandra och om mannen deras tankar kretsar kring, ömsom författaren Sampel, ömsom hans romanfigur Azorno. Händelser upprepas och fraser repeteras, men av olika personer och på olika platser, scenen förändras, förskjuts, nya skeenden motsäger de förra. Någon förgiftas, för att snart tas av daga på ett helt annat sätt.
Låter det förvirrande? Det är det. Azorno är ett slags kärlekshistoria berättad i cirklande rörelser, där dikt och verklighet är oskiljbara och allt flyter samman som i en dröm. Men framförallt är romanen ett språkspel med en alldeles egen logik - när Christensen komponerade sin roman för drygt fyrtio år sedan brydde hon sig inte ett skvatt om några konventionella regler för berättande. Identiteter ruckas oavbrutet, sanningen är på hal is, ingenting är att lita på.
Christensen skriver surrealistiskt med matematisk precision - fast jag tvivlar på att slutsumman skulle stämma ifall man försökte räkna ihop den. Snarare liknar Azorno ett musikaliskt stycke där ledmotivet ständigt varieras, en virvlande dans där dansöserna omärkligt byter skepnad. Det är ingen mening med att försöka få ihop det, man får bara luta sig tillbaka i förvirringen och njuta av Christensens exceptionella ordkonst.