Bullshit skriver jag i mitt block och hinner inte mer än stryka under ordet förrän fiktionen - två uppenbart intellektuella män som diskuterar huruvida den dramatiska flygkraschen in i de två tornen eller den långsamma hungersnöden i Afrika är århundradets största konstverk - hejdas.
- Bryt! Vi skulle ju tala om främlingar.
Den ene sätter upp håret i en liten tofs samtidigt som han spyr ur sig fördomar om blattar som skulle leda till åtal om han nu inte stod på en scen och antingen var ironisk eller var en ståuppare med väldigt utländskt förnamn.
Tofsen åker av lika snabbt som hans korta identitet som Muhammed och ersätts av förnyade kvasidiskussioner där de två tornen kappas med Titanic, Rwanda, och den tjetjenska "teaterföreställningen" i Moskva.
Angelworks uppsättning Underverket är en föreställning som prövar publiken i lika hög grad som den ifrågasätter verkligheten, ja till och med osäkrar språket.
Ett postmodernistiskt idédrama av dansken Chistian Lollike, skrivet 2005.
Det sönderstyckade dramat kastar in tunna skärvor, inledningsvis långt från varandra, men allteftersom fogas de samman till ett kalejdoskop av mänsklig ondska.
- Är det bara bomber och våld som ger äkthet och förmår att beröra? frågar till slut Hollyrobot - den kvinnliga marionettdockan, som blir vår ledsagare och representant och som uttalar varje protest som väcks inom mig.
Efter paus förflyttas spelet från foajéns röda sammetsmöblemang med whiskykaraff och tung litteratur till andra kammarens nakna svärta.
De tre skådespelarna sitter på rad mitt emot publiken.
Den intellektuella distansen i första akten byts mot fiktionens intensitet när den våldtagna kvinnan i Rwanda, den rädde lille pojken i gymnastiksalen i ryska Beslan, och den egyptenfödde piloten i planet som snart ska krascha mot tvillingtornen i New York spelas fram i parallella sekvenser ackompanjerade av inspelade röster.
Jag skulle vilja att det här var en fantastiskt bra föreställning. Det är den inte.
Svårigheten med ett språkligt avancerat manus med angeläget och aktuellt ärende är att det lätt både blir pretentiöst och svepande i västvärldskritik - och överspelat av tiden. 2001 och 2005 är längesedan när Utöya hände den 22 juli.
Skådespelet i första akten når aldrig den svåra nivå av verklighet/ifrågasatt verklighet som krävs för att göra den rättvisa.Fiktionens äkthet i andra är däremot starkt berörande (även om dramatikern ställer frågan om vad som är äkta/falskt). Bäst på scen är Jakob Sjöberg och Jenny Lindberg.
Men att regissera och spela samtidigt som
C Adam Tillberg gör är ibland nödvändigt, men sällan att rekommendera.
Här är det inte lyckat. Jag är ändå glad för ambitionen att sätta upp en angelägen pjäs.Ann-Charlotte Sandelin