Det brinner under jord.
Fortfarande flera decennier efter att en brand bröt ut i schakten i gruvdistriktet pyr kolet och gör tillvaron osäker i staden som ännu hyser en handfull invånare. När som helst kan marken rämna, hus kollapsa, slukande hål öppna sig.
I detta suggestivt förödda landskap utspelar sig den schweiziska debutanten Dorothee Elmigers roman Inbjudan till de våghalsiga, en dunkel berättelse om mänsklighetens destruktiva krafter, ungdomens heta glöd och sökandet efter en egen historia.
I den undergångsmärkta staden bor de två systrarna, Margarete och Fritzi, de enda unga människorna överhuvudtaget i trakten. Modern har de inga minnen av, fadern är en av de många poliser som är upptagna av att upprätthålla ordningen. Genom böcker kvarlämnade i ett dokumentskåp försöker systrarna pussla ihop ett förflutet och förstå det sammanhang de befinner sig i.
De startar sin egen utforskning utifrån de fragment av information de hittar, upptäcker spåren av en flod som en gång flutit genom bygden och beger sig ut på en expedition för att finna vattnet som kan återge trakten liv.
Inbjudan till de våghalsiga är en roman som snarare än att bygga en berättelse frammanar en stämning, en atmosfär präglad av det ödelagda industrilandskapet, hotet från gruvgångarnas underjordiska eldhärd och saknaden som är syskonens levnadslott.
Det är en historia i brottstycken, späckad med citat, som ibland är väl lösa i konturerna, men bärs upp av ett tonsäkert, förtätat och symbolladdat språk. Med en prosa som klingar samtidigt dovt och klart skapar Elmiger poesi av gruvlave och slagghögar och låter fantasin slå en hoppfull bro över undergången.