Lenin återvände aldrig till Ryssland 1917. I stället stannade han i sin schweiziska exil och grundade en sovjetrepublik i alplandet. Krig med fasciststaterna Tyskland och England har pågått i snart hundra år. Minfält och utbombade byggnader fyller landskapet, skriftkulturen håller på att gå förlorad, i öst står general Lals skräckinjagande hindustanska arméer - men snart kommer raketen som en gång för alla ska säkra segern att kunna tas i bruk.
Den schweiziske författaren Christian Krachts roman Jag kommer vara här i solsken och i skugga bygger på kontrafaktisk historieskrivning, men snarare än en skildring av hur det faktiskt inte var men verkligen kunde ha varit är romanen en egensinnig mix av genregrepp, fantastik och sällsamma anakronismer.
Ja, romanen själv tycks ha inhalerat en rejäl dos av den hallucinogena gas som används i den skoningslösa krigföringen.
Jagberättaren är en svart partikommissarie i Nya Bern, ursprungligen en idealistisk kolonialsoldat från Nyasaland. På jakt efter den efterlyste juden Brazhinsky, en man som möjligen har övernaturliga mentala krafter, ger han sig iväg till häst med en karbin instucken i livremmen.
Jakten för honom till det vittfamnande tunnelsystem i Alperna som med tiden byggts ut till en ointaglig fästning.
Krachts levande, stilsäkra prosa målar upp en suggestiv värld av stål och armerad betong, hydrogenluftskepp och frusna vattenfall.
Man kan läsa hans roman som en postmodern saga, en allegori vars allegoriska betydelse är svävande, undflyende, rentav punkterad. Men också som en berättelse om krigets förödande maskineri, en mardrömsskildring som inbjuder till reflexion över historiens nyckfullhet och hur vi formas av de myter vi gör oss av det förflutna.