Solidariska tillitsbyggare eller solitära kombattanter i allas krig mot alla. Synen på naturmänniskan och den mänskliga naturen har aldrig varit politiskt neutral. Från Hobbes ensamma best utgår en tankelinje.
En annan från Rousseaus ädla vilde. Hur samhället kan och bör organiseras ger de helt olika svar på.
Till den senare traditionen - den som säger att människan är något mer än människans varg - ansluter sig den nederländske primatologen Frans de Waal. Ja, i Empatins tidsålder påpekar han att också vargar är sociala djur, med en betydande förmåga att hysa omsorg om artfränder.
Tanken är att empati och sinne för rättvisa har sin evolutionära historia, lika väl som aggressivitet och hierarkibyggande har det.
De Waal tecknar en övertygande skiss av de sociala förmågornas utveckling, från motorisk imitation och emotionell smitta till perspektivtagande och fullt utbildad altruism, och färglägger med exempel från egen och andras forskning.
Vi får möta fredsmäklande schimpanser, duettsjungande gibbonapor, hjälpande delfiner och riskspridande vampyrfladdermöss.
I sin populärt hållna bok drar sig de Waal inte från att gå utanför sin strikta forskarroll och ta sig an filosofiska frågor från en naturvetares perspektiv. Ibland leder det till förenklingar och alltför svepande omdömen, men också till en opretentiös och engagerad diskussion av frågor som angår oss alla.
Boken ger insikt om att altruism inte är något helt och odelbart utan en sammansatt förmåga som många djur har i högre eller lägre grad. Långt mer än det upplysta egenintresset är empatin den kraft som håller ihop samhället. Det känns betryggande att läsa, inte minst i en tid av kallhamrad terror, att den kraften har starka rötter. Enligt de Waal sträcker sig trådarna tillbaka åtminstone till däggdjursläktenas gryning.