Ring på detektivkonstapel Bergström! Spelet har knappt hunnit börja förr-än pengarna är borta. Någon har stulit gesällernas veckolön hemma hos målarmästaren.
Framför det lilla bostadshuset i Cederdalens gamla handelsträdgård ute i Ingelsta spelas folklustspel av ädelt märke om somrarna.
Årets pjäs, Grabbarna i 57:an av mästaren Gideon Wahlberg, serverar publiken en händelserik historia med spelskulder och tjuveri kryddat med romantik - avseende såväl sprit som gamla och nya flammor.
Året är 1935. Världsdepression och Kreugerkrasch kastar sin skugga över Sverige och över Gösta som gått arbetslös alltför länge. Hans mor Sofi sliter som städerska och de fickpengar han kan lirka ur henne räcker inte längre än näsan kan tänka. Alltså kort.
De bor i en liten lägenhet i 57:an, målarmästar Dahlbergs hus, som också rymmer Oscar Dahlbergs familj och anställda, hembiträdet Vivan och målargesällerna Fabian och Victor. Vännen Ludde hör också till sällskapet. Dags för intrig med ovan nämnda, tillsammans med tillresta fröken Greta, arvtant Malvina och Jocke Lundberg, en farlig typ.
Vem som är tjuven och vem som får vem förstår publiken lätt men jakten saknar ändå inte sina poänger. Språket är - inte minst de tokroliga ordspråk hembiträdet Vivan strör omkring sig, som "Blind höna hittar också ett väderkorn" - fel men ändå så rätt.
Regissören Mattias Schönbeck kramar varje uns av underhållning ur berättelsen och lägger stor vikt vid sceneriernas stora och små detaljer. Målarnas sjungande paradentré är bara en i bandet av (musikaliska) pärlor.
En lång rad erfarna amatörteaterrävar gör resten, med eller utan repliker.
Ta bara trion med hembiträdet som slits mellan de båda uppvaktande målargesällerna utan att kunna bestämma sig. Martin Jerrskogs Fabian höjer gärna garden mot rivalen och kollegan Andreas Sneckenbergs Victor som kanske tar priset som krumelur. Nej förresten, det gör nog Helena Lords Vivan som också har ett sjutusan till humör och drar sig varken för att jaga arbetsgivaren eller polisen när hon blir bubblande arg.
För det var så han skrev, Gideon Wahlberg, precis som Shakespeare som måste tillfredsställa en bred publik från de förnäma till de fattigaste. Högt och lågt och något däremellan, med sina intriger som den drivne Gideon flätat samman med huvudlinjen.
I det ljuset strålar krumelurerna: John Hedmans bokbindare Ludde som håller flaskan så kär. Lotta Månssons överraskningstant Malvina. Mattias Schönbecks vasse Jocke. För att inte tala om Jonas Olssons förtjänstfullt smygande konstapel Bergström.
Ungdomen skissas rent utan skuggan av en karikatyr och intrigen stavas kärlek. Där är syskonen, Alexandra Hults rakryggade telefonist medan Philip Sundén spelar hennes blyge bror med konstnärsambitioner. Ellen Mattsson, ännu för ung för att kallas scenräv, gör omsvärmade Greta både frejdig och varm.
Som övergångsgestalter mellan lustiga krumelurer och seriösa ungdomar står Oscar Dahlberg och hans syster Sofi. Lars Fredman färgar målarmästare Dahlberg i mildare toner, sträng som far men luttrad vad gäller Vivans utbrott, medan Anki Wastesson skickligt balanserar mellan komiken och ett dovare porträtt av en ensamstående mor.
Gösta slutligen gestaltas av Daniel Serander, som bär den vilseleddes skam med böjt huvud. "Bränt barn gör en stor å", som Vivan så träffande säger.
När nu premiärnerverna dallrat klart inför välfyllda publikplatser rekommenderas Grabbarna i 57:an lika varmt som sommaren.