Reseberättelser är, traditionellt sett, ett säkert kort när en skribent ska införskaffa brödföda. Författaren och översättaren Per Holmers samling texter som samlats i den ovanligt påkostade klippboken Vår man på Aran ger bevis på det. Holmer reser med historisk skönlitteratur i ryggsäcken och blick för nuet. Han är varken den förste eller siste resenären på de europeiska platser som berättar om den moderna litteraturen: Aranöarna, Worpswede, Helgoland. Dessa texter bär fortfarande spår av sin ursprungliga tillvaro som tidningsreportage, bokens texter har tidigare publicerats i Uppsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. I bokform räcker det inte med att vara påläst och se världen: här behövs mer av essäns självprövning och personlig insats.
I andra hälften av boken får vi det för då berättar Per Holmer om det han känner till bäst, nämligen Nederländerna och den nederländska och flamländska litteraturen. Att han hamnade där var en, eller kanske två författares förtjänst. Den i dag, i Sverige, helt bortglömde Louis Paul Boon var anledningen att han reste till Holland. Tyvärr dog denne nobelpriskandidat samma dag som han satte sin fot på holländsk mark, men i stället fann Holmer belgaren Hugo Claus.
Per Holmer har sedan dess gjort en mer än gedigen insats som introduktör och översättare av nederländsk litteratur, en förteckning vid bokens slut radar upp dryga sextiotalet titlar.
Holmer påpekar, med viss harm, att nederländskan är det största europeiska språk vars litteratur aldrig tilldelats något nobelpris. Han redogör grundligt, och med tilltagande bitterhet, för de år belgaren Hugo Claus var i hetluften för nobelpriset. Det är ganska rolig läsning, rent litteratursociologiskt. Jag förstår att den som översätter en nobelpristagare också blir en vinnare, men allt som allt är det ju inte Holmers fel att Claus blev utan nobelpris (han avled 2008).
Per Holmer är vår man i Nederländerna.