Nordisk prosa lider inte direkt brist på uppväxtskildringar med 60-tals-rekvisita. Tv-apparatens intåg i hemmet, Gagarins rymdfärd, småpojkar som spanar på solbadande damer, Vilda västern-serier, det socialdemokratiska omkvädet "vi fick det bättre". Allt sådant känns minst sagt välbekant. Men det spelar ingen som helst roll, för den här gången är det Roy Jacobsen som grävt i barndomsförrådet.
I Underbarn återvänder den norske författaren till samma miljö som i genombrottsromanen Segerherrarna, Osloförorten Årvoll. Här bor 10-åriga Finn tillsammans med sin mamma i en bostadsrättstrea, som snart kompletteras med en inneboende för att finansiera ny soffa och blommiga tapeter. Fler omvälvningar är på gång. En dag anländer Finns okända 6-åriga halvsyster ensam med bussen och vänder upp och ner på tillvaron med ett hårt grepp om mammans hand: "ett av de där greppen som låser sig om ens hjärta och håller det i ett skruvstäd ända tills man dör".
Nostalgi brukar vara barn-på-60-talet-genrens främsta kännemärke och också Underbarn fyller sin kvot av den varan, men det finns ingenting sirapssliskigt i det ömsom soligt varma, ömsom sorgligt svarta skimmer som faller över berättelsen. Med en osviklig detaljskärpa fångar Jacobsen en brytningstid då den norska välfärdsstaten var under uppbyggnad, frånskilda ensamstående mödrar sågs som en tragedi och det var en öppen fråga om arbetsfolk borde nia varandra. Lika säker på handen är han i skildringen av det dynamitpacke av känslor som ligger och trycker i en väluppfostrad pojke, vars stabila urberg till mamma plötsligt hotar att rämna i samma veva som han pådyvlas en syster som inte liknar andra barn.
Som alltid gör mig Jacobsens språk lycklig med sin kombination av klarhet och gåtfullhet och sin precisa förmåga att pejla människans mångtydighet. Underbarn är helt enkelt en innerligt stark roman av det slaget som inte släpper greppet.