Den krutdurk av tro, kärlek och kåthet som skapade Knutby upphör inte att kittla vårt sinne för smaskiga tragedier. Samma gruppsykologi fast i en vardagligare och mindre blodig version skildrar Elisabeth Hjorth i Hängivelsen, en berättelse om förförelse i en sluten värld av utvalda.
Cecilia söker till pingstvännernas bibelskola med en önskan om att bli en person som får människor att häpna. Hon vill gå in i Gud och få del av det heliga, men lika mycket hitta hem i en församling. När hon träffar den karismatiska predikanten Marie och hennes man Einar är hon övertygad om att hon funnit sitt rätta sammanhang och att något oerhört ska hända. I den förvissningen är hon beredd att underkasta sig nästan vad som helst.
På en suggestiv men stundtals väl entonig prosa berättar Hjorth om sektens starka lockelse, om behovet av att bli sedd och begäret efter att gå upp i något högre: "Om det är tro måste det vara på det hejdlösa, det som ingen kan tro."
Men den hängivelse som titeln talar om lyckas hon inte riktigt förmedla till läsaren. Visst är Cecilia trovärdigt och inkännande porträtterad; hennes längtan efter uppslukande gemenskap och glädje, hennes gradvist slocknande förhoppningar och växande förvirring. Men personerna runtomkring huvudpersonen är alltför konturlösa. Vari består Maries utstrålning? Vad är det som är så speciellt med Einar? Vi får aldrig lära känna dem, vilket gör berättelsen smått undanglidande. Författaren skriver om glöden, men låter den aldrig blossa upp.