Sällskapsresan går till det proletära paradiset. Den strikt övervakade turistgruppen, som vi möter i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportage Alla monster måste dö, vallas till Folkrepubliken Koreas kommunistiska kultplatser. Det är kitsch och karaoke. Tomma motorvägar. Skolbarn med röda pionjärhalsdukar. Masscener á la OS-invigning.
Inledningsvis är jag lätt skeptisk. Alla vet ju redan att kejsaren inte bara är naken utan dessutom lönnfet. Alla vet att undersåtarnas grällt iscensatta hyllningar allt som oftast går upp i en skärande falsett. Vad kan en veckas kringskuren rundtur tillföra som inte bara bekräftar den bjärta bilden?
Fast rätt så snart har jag kapitulerat. Boken har en sympatiskt prövande ton, är såväl detaljskarp som resonerande och belyser den koreanska tragikomedin ur en udda infallsvinkel. Lika mycket som ett resereportage är boken nämligen historien om en fantastisk kidnappning.
I slutet av sjuttiotalet sjanghajas filmstjärnan Madame Choi och hennes exmake regissören Shin Sang-ok från syd till nord för att realisera Kim Jong Ils propagandadrömmar. En höjdpunkt, eller ett lågvattenmärke, blir inspelningen av den nordkoreanska monsterfilmen Pulgasari - ett fantasybetonat försvar för folkstatens spirande kärnvapenprogram.
Freakshow? Ja, det är förstås svårt att komma i från när den kommunistiska dynastins bombastiska kulisser ingår en skön förening med B-filmsrekvisitan - men Bärtås och Ekman gör mer än att frossa i skräpkulturella referenser.
I deras händer sammanvävs berättelsen om Den Käre Ledarens filmmonster med skildringen av den hårt regisserade turistresan till en skarp betraktelse över illusionsnumrens avgörande betydelse i den nordkoreanska diktaturens patologi.