I 1500-talets Frankrike upptäcker en flicka bokstäverna, litteraturen och så småningom Michel de Montaignes essäer, helt på egen hand.
I biblioteket gömmer sig Marie de Gournay från hushållets plikter, lär sig läsa utan minsta hjälp, studerar latin och grekiska utan någon lärare och bestämmer sig för att viga sitt liv åt böckerna - oavsett hur verklighetsfrämmande tanken på en intellektuell kvinna utan börd eller medel förefaller. Snart tilldrar hon sig också den åldrande Montaignes uppmärksamhet.
Allt är upplagt för en verklig hjältinnehistoria när Jenny Diski i romanen Till den skrivande kvinnans försvar tar sig an renässansfeministen Marie de Gournays extraordinära livsöde. Men så mycket till försvar är det inte.
Den lovande upptakten i Maries liv når sitt förgyllda krön när Montaigne utser henne till sin andliga adoptivdotter med kontroll över mästarens litterära kvarlåtenskap, men få kommer att dela de höga tankar hon har om sig själv. Som medelmåttig skribent, tafatt salongsvärdinna och klåfingrig redaktör blir hon snart hela det bildade Frankrikes driftkucku. Om man ska tro Diski är hånet inte alldeles obefogat.
Med lätt hand och i ett slags romanbiografisk hybridform tecknar Diski ett tragikomiskt porträtt av det överspända Montaigne-fanet som sticker sig blodig med en hårnål för att visa sin hängivenhet och med en dåres envishet slår sig fram till en plats på parnassen.
Berättelsen har sina svagheter: här finns en tendens till upprepning och jag låter mig inte övertygas av den spekulativa skildringen av den sexuella relationen mellan Marie och hennes tjänsteflicka. Ändå är Till den skrivande kvinnans försvar en fängslande, samtidigt underhållande och svåruthärdlig, historia om litterär passion, förblindande beundran och de uppoffringar som krävs för att mot alla odds förverkliga sina drömmar.