Sist jag träffade SON-direktören Peter Waldemarsson var han på gång: orkestern höll på att repetera inför sin konsert på Musikverein i Wien, chefdirigenten Alan Buribayev var i sedvanligt gott slag, och Waldemarsson berättade nöjt att kommundirektör Åsa Byman Falck skulle följa med på den resa som skulle befästa Norrköpings symfoniorkesters internationella ryktbarhet och status.
Nu, knappt två månader senare, är tongångarna annorlunda. En uppenbarligen både besviken och frustrerad Peter Waldemarsson uppger att han tänker lämna SON och skälet är politikernas bristande uppbackning och uppskattning av orkestern.
Om det bara är ett utspel eller om Waldemarsson har ett nytt jobb i bakfickan vet jag inte.
Oavsett vilket: gör Peter Waldemarsson rätt eller fel?
Han gör rätt i att säga ifrån. Norrköpings kulturliv behöver starka institutionschefer med integritet. Symfoniorkestern är populär, renommerad och viktig för Norrköpingsborna (också dem som aldrig lyssnar till den). Attraktionsvärdet - och symbolvärdet - för kommunen är högt. Politiker från olika partier har i decennier pratat om att bredda ägandet och trygga orkesterns långsiktiga ekonomi. Men antingen verkar de sakna strategier för att kunna göra som de säger eller också - hemska tanke! - är idén att försöka få Linköpings kommun som stor delägare i orkestern feltänkt.
Samtidigt kan man också hävda att Waldemarsson gör fel: det är hans jobb som chef för den kommunala kulturinstitutionen, numera bolagiserad, att övertyga ägarna att satsa tillräckligt med pengar. Att ge upp, lämna orkestern och skylla på politikerna verkar vara en meningslös gest.
Nu är han inte den första som ger upp. Bara det senaste decenniet har SON haft fem olika chefer, varav några tillförordnade för att täppa till de abrupt uppkomna luckorna.
Tyder inte denna omsättning på ett större problem? Särskilt när man tänker på att SON är kommunens högst prioriterade och mest privilegierade kulturverksamhet.
De med god insyn i Norrköpings kulturpolitik talar om den senaste perioden som "fem förlorade år". Det finns ett stort eftersatt underhållsbehov vad gäller Norrköpings kulturella infrastruktur. Det förtroende och de förhoppningar som det nya kulturkommunalrådet Eva Andersson (S) väcker låter sig heller inte enkelt växlas in i reda pengar.
Pengar krävs, men också idéer och genomförbara strategier.
2012 fyller SON 100 år. I planerna finns en konsert med SON:s forna chefdirigenter. Kanske skulle kommunen börja redan i år med att genomföra en liknande - om än inte lika glansfull - parad av orkesterns tidigare chefer för att lyssna till deras samlade erfarenheter.
Det skulle kunna vara början till något nytt.