Från den värdefulla insikten att varje gemenskap består av individer tycks vi gå i riktning mot tanken att individerna inte längre bildar en gemenskap.
Trots finanskris och massarbetslöshet, nedskärningar och växande klyftor mellan dem som har och dem som inte har - en snålblåst som enligt politikens logik borde gynna vänstern - är socialdemokratin överallt vilsen och modlös. Hur kommer det sig, och vad kan göras åt saken?
I Illa far landet, en bok som i all anspråkslöshet kan betraktas som ett politiskt testamente, försöker den nyligen avlidne brittiske historikern Tony Judt formulera ett svar.
Kapitalets globalisering och nationalstatens försvagning framstår som rimliga kandidater, men för Judt är inga utvecklingstendenser oundvikliga, inga strukturer tvingande. I stället framhåller han idéernas avgörande betydelse.
Det perspektivet kan förefalla tilltalande i en tid när den enda vägen pekas ut av marknadens fundamentalister, men hur kommer det sig att de nyliberala idéerna sedan åttiotalet suttit i högsätet?
Enligt Judt var allt gott och väl under efterkrigstidens rekordår. Bred samsyn rådde om vikten av en pragmatisk välfärdsstat som kunde tygla marknaden. Så kom 68-rörelsens krav på individens självförverkligande och avgrunden öppnade sig.
I stället för en ansvarstagande samhällsanda fick vi individualism och splittrande identitetspolitik, och snart nog låg landet öppet för nyliberala tankegångar.
Resonemanget låter mer som värdekonservativ höger än som vänster, och faktum är att Judt hyllar socialdemokratin som en konservativ kraft i dagens samhälle. Mot marknadstänkandet ställer han traditionella moralvärden: om problemet är idéutvecklingen så ligger också lösningen på idéplanet.
Hos Judt finns en hel del att ta fasta på, inte minst tanken att vi måste befria oss från det ekonomiska språkbruket innan vi kan formulera en kritik av samtiden.
Samtidigt tror jag att en vänster som vill vara relevant i dag måste hitta fram till en politik som är radikal nog för att skilja den från folkhemsnostalgiska nationalister, en politik som kan piffa upp pragmatismen med några hyggligt utopiska perspektiv. Här har Judt inte mycket att komma med.
Illa far landet vill erbjuda botemedel mot socialdemokratins problem. Snarare utgör boken ytterligare ett symptom på vänsterns vanmakt.