En tvärvigg i en samtid som tycks tillrättalagd

Snarare än narrativa är de arton novellerna - två långa, sexton kortare - i Einar Askestads nya samling reflexiva. Mindre berättande än filosofiska. Men någon baktung seminarieprosa är det alls inte. Mera präglas Askestads novellkonst av en aristokratisk lätthet som fint balanserar mot tankegods, existentiell förtvivlan och den där lätt bekanta resignationen inför levandet som sådant.Titeln är välvald, Frånfällen. För här smyger de fram, en efter en, de varken riktigt döda eller levande: skuggfigurerna, gränsgestalterna. Alla de som påminner om oss själva. Hos Askestad kan det vara i skepnad av ett jag, men lika gärna - pronomen är inte att leka med - som ett hon eller han, vi eller du. Du måste, skrev Rilke, förändra ditt liv. I denna samling är det oftast för sent för förändring.Det är fel plats, eller fel fru. Förflyktigade förutsättningar, olyckliga omständigheter. Det är främlingskap och svek snart sagt överallt. Det är sent på jorden och svårt med orden när kistlocket slutligen läggs på. Men något spritter, det kan vara dödsryckningar - eller insikter efter fysiken. Sargad kropp är inte prompt en synonym för tynande själ.Själva tänkandet är per definition inte heller länkat till en särskild social situation. Oavsett privilegier och bekvämlighet kan människor - även i den så kallade marginalen - erfara skälvning och skärpa. Med få undantag är Askestads litterära gestalter i färd med att förlora något - fast oftare har de redan gjort det.
I den näst längsta novellen ställer gamle Alfred, från isoleringen på den avfolkade och allt mindre jordbruksvänliga ö som med tanke på rudimentära fakta kan tolkas som Öland, den berättigade och påstående frågan: "Finns det någonting mer omänskligt än att inte låta en människa dö i fred?"Några har nämligen - och vi får nog föreställa oss dem som representanter för samhällsomsorgen - fått för sig att Alfred behöver hjälp, eller åtminstone tröst och sällskap. Einar Askestad är en finstilt om också något ojämn författare som bortom all terapeutisering och psykologisering värnar om gestalternas - i förlängningen de enskilda människornas - specifika historier och liv. En tvärvigg i en samtid där mycket läggs till rätta i en anda av frivilligt tvång. Och en författare som hellre skriver mindre än övertydligt.