Rak spänningsprosa

En hänsynslös vapenhandlare som ingår ett sataniskt kontrakt till ackompanjemang av Paganinis infernaliska violindrillar. En stentuff kvinnlig Säpokommissarie som ser ut som ett trolskt skogsrå och till på köpet heter Saga Bauer. En egensinnig byråkrat som inte kan sova utan sin femtonåriga skyddslings kyska omfamning. Trots en genretypisk faiblesse för tekniska detaljer är Lars Keplers nya deckare Paganinikontraktet en allt annat än realistisk roman om ett brott. Snarare handlar det om en operamässig större-än-livet-dramaturgi. Ja, om ett samtidigt igenkännligt och främmande Samtidssverige i widescreen-format och med surroundljud. Liksom i debuten Hypnotisören förs den actionmättade händelsetråden framåt av kriminalkommissarie Joona Linna. Med sin påstridiga besserwisserattityd, granitgrå blick och osäkrade Smith & Wesson är han i all sin yrkesmässiga kompetens en rätt så färglös superhjälte. Persongalleriet runt honom kompenserar i viss mån för detta. I förra romanen var det en hypnotisör som slutat hypnotisera. Här är det framför allt en violinist som hängt violinen på väggen. Nya partnern Saga Bauer är ett oförblommerat försök av Kepler att skapa sin egen Lisbeth Salander. Medan Hypnotisören utspelade sig i psykets undervattensrev äger Paganinikontraktet rum på den internationella politikens djupa vatten. Kängor finns också mot den nyliberala satsa-på-dig-själv-och-skit-i-andra-mentaliteten. Så har Kepler - den framgångsrika pseudonymen för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho-Ahndoril - anslutit sig till den stolta svenska traditionen av samhälleligt medvetna deckare med vänstersympatier. Fast mer än ett politiskt statement är romanen en snygg genreprodukt. En thriller gjord med lätt handlag och glimten i ögat. Sitt finlitterära bagage till trots sopar makarna Ahndoril vad gäller rak spänningsskapande prosa mattan med den svenska deckareliten.