En skönlockig pojke i fårskinnsväst fångar henne i flykten, och tillsammans bygger de bo i en lägenhet där väggarna är "nerkladdade med blod och psykotiskt klotter".
Flickan heter Patti Smith och ska en dag bli berömd för sin banbrytande legering av punkrock och poesi. Pojken är Robert Mapplethorpe, blivande konstikon. Berättelsen om deras relation bildar stommen i Patti Smiths självbiografi Just kids, som kom ut i original tidigare i år och redan översatts till svenska.
Ett nostalgiskt ljus, som förstås silas genom Mapplethorpes förtidiga död i aids på åttiotalet, vilar över skildringen. Patti och Robert är ett slags Lady och Lufsen i Bohemia, och varken penganöd, gonorré eller infekterat tandkött kan på allvar förjaga det romantiska skimret. Nej, inte ens det faktum att Robert sent omsider bejakar sin homosexualitet och att deras kärleksrelation övergår i en beprövad vänskap.
Paret flyttar isär och ihop igen, tar in på legendariska Chelsea Hotel, "ett dockhus i Skymningslandet", där alla från Janis Joplin till Salvador Dali passerar revy, och jagar efter svansen på Andy Warhols entourage. Livfullt och underhållande frammanar Smith en förlorad värld av beatpoeter, popkonstdivor, wannabes och original i skärningspunkten mellan sextiotalets optimism och sjuttiotalets kärvare klimat.
Den som förförts av Smiths kaxiga stämma på debutalbumet Horses kanske blir förvånad över att hennes memoarer rymmer så pass lite av sex, droger och rock´n´roll. I stället handlar det om kamratskap, om känslan av att vara två mot hela världen, och inte minst om det heliga konstnärskallet.
Med sin kombination av uppriktighet och självmytologiserande är Just Kids rätt så svårmotståndlig.