Den som öppnar en roman av Björn Ranelid vet ganska väl vad som väntar. En ton som för tankarna till en tid när predikstolen var en populär arena för språklig förförelse. Meningar som slår skruv på sig själva i metaforberusade saltomortaler. Ett partitagande för "alla vingklippta och skadade små varelser i världen". Klockartron på ordets makt. Den självmedvetna vurmen för författaren, som överallt riskerar martyrskap och i alla fall hån, särskilt om han står upp för det goda.Ranelids nya roman, Kniven i hjärtat, är inget undantag. En familjetragedi som leder till att en man döms till livstids fängelse för mord står i fokus. Särskilt handlar det om mötet mellan sonen och den förlorade fadern. Det handlar om lag och nåd, hopp och förtvivlan, kärlek och hat, svartsjuka och trohet, skuld och förlåtelse. Starkt litterärt stoff, således. Problemet är att författaren har en större fallenhet för att predika än för att gestalta.När Ranelid låter språket vrida sig i retoriska frivolter utför han trick vi sett förut. Hans prosa har då en tendens att stå i vägen för berättelsen. Ändå är det här, i det uppjagade tonläget, i de stilistiskt utmejslade meningarna, som hans omisskännliga litterära begåvning ligger. Däremellan, på normalprosans slättmark, är det mestadels ack så flackt. Ranelid blir hjärtnupen snarare än drabbande, moraliserar i stället för att vidga eller vässa vår moraliska blick, strör österlenska visdomsgryn om själens gränslöshet hellre än att på allvar penetrera sina protagonisters psyken.Konsekvensen är att romangestalterna står där, med sin förtvivlan och förlamande sorg, som platta pappfigurer. De grövsta brotten är gjorda av kött och blod, men det är även glädjen och kärleken, skriver Ranelid. Jag önskar att hans egen prosa hade haft mer av den varan. Ja, att kniven på allvar hade stuckits in i hjärtat och vridits runt.
Litteratur
BJÖRN RANELIDKniven i hjärtatAlbert Bonniers Förlag
