Schenkel lyckas inte den här gången

När kriminalromanen formmässigt upprepar sig, miljöer och personer förefaller utbytbara och författarnamnen växlar med årstiderna behövs förnyelse, vitalisering. Det kan hanteras som så att det vedertagna scenariot - brottet och dess gärningsman - redovisas för att därefter utvecklas och fördjupas.Andrea Maria Schenkels två första romaner bar den tanken med framgång. Mordbyn följd av Fallet Kalteis var verkligen något nytt i sin både kallhamrade och psykologiserande dramatisering av kända gärningar.Nu föreligger hennes tredje bok. Bunker, heter den. Stram scenografi. Perspektivskiften. Avskalat språk. Uppbyggd som ett kammarspel. Rubricerad som kriminalroman. Bara det är att tänja på gränserna.En ung kvinna rövas bort. Hålls fången i en perifer kvarn i en skog. Varför framgår inte i förstone. Kidnapparen antas förstås av läsaren vara ond, kvinnan god. Omsider glider perspektivet över i motsatsen. Gärningsmannen blir offer, det förmodade offret det agerande subjektet.Ett gott upplägg. Men ändå fungerar det inte den här gången. Som text stannar den vid den blänkande ytan. Vilket, skulle jag tro, beror på att där föregångarna hämtade sitt klangdjup ur den dokumentära bakgrunden saknas i Bunker fonden av gjorda erfarenheter. Resultatet blir mer spekulativt än spektakulärt.