I den bräcklige jagberättaren Arvids sinne är det inte precis ljusare. Skilsmässan står för dörren, hans mor har fått cancer och livskrisande kryper han allt närmre sammanbrottets rand. Ett försök att under en höstlig resa till barndomens jylländska sommarhus närma sig modern, till vilken han står i en komplex relation, fylld av outtalade ömhetsbehov, främlingskap och mindervärdeskänslor, triggar igång en stapplande spaning efter den tid som redan runnit mellan fingrarna.
Vad blev av kärleken som brann i ungdomslyans trånga bäddsoffa? Vad hände med idealen som fick Arvid att en gång offra sin personliga lycka?
I maoistisk anda hoppade han i början av sjuttiotalet av studierna för en proletär tillvaro vid det löpande bandet. Något som verklighetens arbetare ställde sig högst oförstående till, och då inte minst modern, som hoppades att sonen skulle förverkliga vad hon själv aldrig fått. Nu är det 1989; året för Berlinmurens fall och massakern på Himmelska fridens torg.
Med psykologisk blick och nedtonade stilmedel tecknar Petterson ett övertygande porträtt av en vilsegången ensamvarg i den lägre medelåldern. Allmängiltiga erfarenheter av årens flykt kombineras med de mer specifika frågorna om det sociala arvets tyngd och en inställd klassresas konsekvenser. Här finns en elegisk ton, men alla tendenser till nostalgi punkteras av kärvheten i Arvids skavande själssår.
Pettersons förra roman, Ut och stjäla hästar, etablerade honom som en litterär tungviktare, något som bekräftas av den nya romanen, som välförtjänt belönades med Nordiska rådets litteraturpris. I långa, böljande meningar, fulla av associationer och laddningar, besvärjer författaren glömskan och tidens obevekliga framfart.