Platons dialoger, Humes avhandlingar och Kants kritiker är inte döda bokstäver, utan levande tankemylla. Ja, till och med en gammal förstockad rationalist som Baruch Spinoza kan inspirera samtida filosofer, vilket Fredrika Spindler visar med sin bok Spinoza - multitud, affekt, kraft.
Spindler lyfter fram det livskraftiga i Spinozas tänkande - kampen mot religiöst och politiskt tyranni, kritiken mot subjektet och den linjära tidsuppfattningen, föresatsen att läsa Bibeln textkritiskt - och fokuserar mer på Teologisk-politisk avhandling än på den mer välkända Etiken.
Inte minst intressant är jämförelsen mellan Spinoza och Nietzsche; två filosofer som visar sig ha mer gemensamt än man till en början skulle kunna tro.
För att vara filosofi i den kontinentala traditionen är Spindlers bok förhållandevis tillgänglig och påfallande välskriven. Fast när hon börjar tala om människans "essens" och bolla med skolastiska termer som "den eviga substansen" gör det hela på mig ett ganska säreget intryck. Det handlar om en begreppsapparat lika intrikat och antikvarisk som ett astronomiskt ur, smidig i sina rörelser, men också sluten i sig själv.
Spindler vill i Gilles Deleuzes efterföljd göra en "bastardisk läsning" av Spinoza, men lyckas i sin bok snarast framstå som en rättrogen spinozist. Det hade varit spännande om hon någon gång hade velat tänka inte bara "genom och via" Spinoza, utan också mot och förbi honom.