Kant promenerar i transcendentala tankar genom Königsberg med en sådan punktlighet att borgarna ställer klockan efter honom. Kierkegaard har existentiell ångest och Descartes funderar på själens relation till tallkottkörteln.
Filosofihistorien, eller snarare filosofhistorierna, känns igen i Gunnar Fredrikssons "25 filosofer", en utökad nyutgåva av "20 filosofer" från 1994.
Här avhandlas det västerländska tänkandets största digniteter på ett tiotal sidor var. I detta komprimerade format blir Fredrikssons förtjänster såväl som hans tillkortakommanden tydliga.
En popularisator av rang är han, med en utvecklad förmåga att göra det komplexa allmänbegripligt. Baksidan av myntet är förstås att det mesta av finliret och nyanserna går förlorade. De banbrytande idéerna serveras som snittar på ett filosofiskt smörgåsbord, där allt är lättuggat och några starkare varor inte bjuds.
Ibland blir bristen på fördjupning akut, till exempel i den mer än lovligt endimensionella bilden av Nietzsche.
Av de fem nya kapitlen handlar ett om Thales och försokraterna och ett om Rousseau, medan de övriga ägnas åt 1900-talstänkare. Man kan diskutera om Simone de Beauvoir och Roland Barthes verkligen platsar i laget, när till exempel Adorno, Derrida och Quine ställts utanför.
Fast obestridligt är att det tredje namnet, den kommunistiska aktivisten Rosa Luxemburg, inte har i en bok om västerlandets största tänkare att göra.
Om Fredriksson så gärna vill ha med en marxist i boken, samtidigt som han utelämnar Marx själv, finns det åtskilliga att välja på som faktiskt gjort skäl för namnet filosof.