I sin nya film Public Enemies återanvänder regissören Michael Mann filmtiteln men sätter den i pluralform. Och visst är det många gangstrar med klassiska namn som Pretty Boy Floyd och Baby Face Nelson som vi får bekanta oss med i filmen men huvudintresset inriktas helt på John Dillinger, en notorisk bankrånare och mördare som var lika hänsynslös som nonchalant i sitt uppträdande.
Filmen börjar 1933 och koncentrerar sig helt på det sista året i Dillingers liv. Vi får se honom råna banker, utkämpa eldstrider med G-men (som FBI-poliserna kallades), fly i snabba bilar och rymma ur fängelser. Dessutom finns det utrymme för en romans i vanlig filmstil.
Men vi har också lagens väktare som likt bulldoggar jagar Dillinger och hans kumpaner. Där finns J Edgar Hoover som chef för det nybildade FBI och agenten Melvin Purvis som blir den som leder jakten på Dillinger.
Public Enemies är en rappt berättad gangsterhistoria som med sina bilar och kläder framhäver 30-talsatmosfären rätt bra. Men man skulle önska att filmen hade strävat efter fler nyanser och mer komplexitet.
Huvudpersonerna John Dillinger och Melvin Purvis spelas stringent av Johnny Depp respektive Christian Bale men de blir för endimensionella. Vi får knappt reda på något om dem så de upplevs mest som actionfigurer i en serietidning.
Michael Mann är en regissör som jag verkligen respekterar men det är bara att konstatera att han den här gången inte når upp till samma nivå som i några tidigare filmer. Jag tänker då på filmer som Heat, The Insider och Thief.