Hur det kunde bli så fel försöker den pakistanske journalisten Ahmed Rashid besvara i den faktaspäckade tegelstenen Vägen mot kaos - USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien.
Rashid, som i bagaget har trettio års journalistisk erfarenhet av regionens tumult och tragedier samt värdefulla känningar i maktens korridorer, fokuserar framförallt på två faktorer. Det ena är Pakistans dubbelspel: strategin att låta sig enrolleras i USA:s terrorkrig och samtidigt fortsätta med att ge talibanerna ett understucket stöd. Det andra är det försummade nationsbyggandet: genom att spendera mer på förstörelse än på återuppbyggnad missade Bushregimen tillfället att skapa en stabil demokrati i Afghanistan.
Framställningen slutar innan Obama valdes till president, delvis på ett program för att föra över resurser från Irak till Afghanistan, men man kan utgå från att Rashid applåderar kursändringen. Samtidigt som han kritiserar USA:s övergrepp betraktar han nämligen den västerländska interventionen som regionens enda möjlighet till räddning från fundamentalism och fattigdom. Direkt hånfull är han mot de europeiska länder som vägrar "smutsa ned händerna genom att hjälpa till med kriget".
Säkert har Rashid rätt i att felaktiga beslut, inkompetens och bristande samordning spelat en stor roll i skapandet av dagens bekymmersamma situation, men hans principiella stöd till den amerikanska agendan gör att han ignorerar en annan, kanske mer grundläggande, orsak till haveriet: den bristande folkliga entusiasmen för en utländsk invasion som för mannen på gatan knappast kan ses som i grunden annorlunda än kolonialmakternas och Sovjetunionens tidigare försök att dominera regionen.