Välljudande kulturpolitiska brösttoner

Hör bara: "Utredningen är en ren tjänstemannaprodukt som helt saknar ett konstnärligt perspektiv. Utan en konst- och konstnärspolitik saknar utredningen mening. Konstnärerna och deras villkor berörs endast flyktigt. I stället dominerar ett marknadsinriktiat nyttoperspektiv där konstnärerna betraktas som redskap för politiska syften." Tydligare kan det inte sägas. Och då är detta bara sammanfattningen. Vad man säger är uppenbart: kulturutredningen är en maktutredning. Den centrala frågan i den handlar om hur man ska kunna styra och stävja det ofog som vissa personer, så kallade konstnärer, ställer till. Och eftersom utredningen saknat personer som kan bedöma och därmed på ett begåvat sätt tala om konstnärlig kvalitet mäter man konsten på det enda sätt man kan: med politiska mått. Detta vore nu inte så farligt om den andefattiga byråkrati som präglat utredningen inte bildat allians med den nytokhöger som tillåtits ta över Kulturdepartementet. För de som har betraktat kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som enbart ett representativt kuttersmycke på den borgerliga alliansens regeringsskuta måste nog tänka om. Det var kulturministern som spontant men medvetet talade om att konstnären N.U.G:s film, som visade vandaliseringen av en tunnelbanevagn, inte var konst och som fick de alltför lyhörda skolorna Konstfack och Konsthögskolan att granska sina opassande studenter juridiskt. Anna Odells konstnärliga wallraffande på S.t Görans psykakut hade inte bemötts med samma reaktioner om Odell verkligen varit journalist. Det senaste fallet handlade om en student på Konsthögskolan, vars projekt bestod i att bygga en bostad för bostadslösa. Detta projekt hade det ironiska namnet "Oönskad samhällsförbättring" och det uttalade syftet var att agera utom det allmännas regi, att förändra avsides och oexploaterade platser utan att be om lov. Att studenten till råga på allt råkade heta Marx måste ha fått de mest konstnärligt okunniga att reagera. Och reaktion är namnet på dagen för den nya föreslagna kulturpolitiken som just nu håller på att skrivas om till proposition. De har bråttom. Det är därför Kungliga Musikaliska Akademiens sågning av utredningen också formar sig till ett nödrop. Risken finns att vi får en kulturpolitik baserad på fördomar och politiskt godtycke. Kulturutredningen anser att det är en attitydfråga att konstnärer inte vill se sig som vinstdrivande entreprenörer. Frågan är om det förakt för oliktänkande som präglar detta resonemang också blir regeringens.

Välljudande kulturpolitiska brösttoner

Ord och inga visor hörs från Kungliga Musikaliska Akademien. De brösttoner musikhögskolan stämmer upp i sitt remissvar på den statliga kulturutredningen är välgörande.