Melankolin i spegeln

Han ingår i en krets av forskare och kritiker som genom åren samlats under beteckningen Geneveskolan. Andra namn är Jean-Pierre Richard och Georges Poulet, som undersökt djupstrukturer hos poeter och författare som Stephan Mallarmé och Marcel Proust. Jean Starobinski har framför allt gjort sig ett namn genom böcker som Jean-Jacques Rousseau - genomskinlighet och hinder och Montaigne i rörelse. Båda verken har översatts av Jan Stolpe, som också överfört Melankolin i spegeln - tre läsningar av Baudelaire till svenska. Boken innehåller också en efteressä av Anders Olsson, som beskriver hur det melankoliska transformeras till dikt hos Erik Lindegren, Lars Forsell och Gunnar Ekelöf. Speglar hör till den lyriska rekvisitan i Charles Baudelaires modernistiska portalverk, Det ondas blommor. I dikter som Heautontimoroumenos och Det obotliga ger den egna spegelbilden en bitter eftersmak och ett splittrat jag, då man betraktar någon som egentligen är en annan. Baudelaire hyste stor beundran för ETA Hoffman och läsningen av Prinsessan Brambilla lärde honom att definiera konsten som det absolut komiska. Det har genom sin oskuld och naivitet något frigörande, som han inte tillerkänner vare sig melankolin och dess släkting ironin. Starobinski följer Baudelaire fram till insikten att poesin är det enda möjliga sättet att uttrycka den dubbelhet för vilken melankolin är ett symtom. Den traditionella uppfattningen om melankolikern formades av Aristoteles och i den tappning som renässansfilsofen Marsilio Ficino förde vidare framträder en gestalt behärskad av två ytterligheter: exaltation och slöhet. Inom bildkonsten har det illustrerats genom en böjd gestalt, som vilar huvudet i handen. Hos Baudelaire återkommer tankefiguren i dikten Svanen. Den vimlar av paradoxer, omvändningar och associationskedjor, skriver Starobinski. Det gäller också hans egen text som återger hur melankolin hos Baudelaire förvandlas från att vara stum dödlig sorg till musik. Men i dikten anar man också Baudelaires förhållande till det förflutna och efterlämnade minnesmärken, men den anger också hans tvetydiga känslor inför den framtid som närmade sig i rasande fart. Han var kanske den förste som på allvar insåg vad moderniteten skulle komma att betyda. Paris förändras, men min melankoli
är densamma! Lyftkranar, marmorblock, unga
palats, gamla stadsdelar - allt blir allegori
och minnena trycker mig, kvaderstentunga.

Melankolin i spegeln omfattar inte mer än hundratjugo sidor, men läsningen kan bara beskrivas som ett äventyr. Essäerna - det gäller också Anders Olssons Spegeljagets oro - är något som det finns all anledning att återkomma till många gånger.

Melankolin i spegeln

Om det vill sig illa, så hör Jean Starobinski till en utrotningshotad art. I ett litteraturklimat genomsyrat av marknadstänkande och upplagesiffror är det allt färre som upplever hans fenomenlogiskt orienterade studier som nödvändig färdkost.